Tro mig, Jag vet..

Jag dök på en utav mina stora farhågor häromdagen Peter LeMarc, fy fan vilken vidrig människa. Jag var så otroligt rädd för Peter Lemarc när jag var liten så det är inte klokt, jag minns väl när det var musikprogram på tv och dom körde någon Lemarc-video, jag började nästan lipa direkt. Låg och hade mardrömmar i flera dagar.
Haha jag stog å smyg-gluttade genom spaljen vid trappen på tv:n och grät.
Jag vet inte vad det var riktigt, kanske är det hans vaxliknande utseende eller hans ständiga stönande och knystande som skrämde mig.


Fy faa aan.

Konstigt det där, samma var det med den där Staffan Westerberg. Lill-strumpa och syster-yster, det lämpade sig bättre efter 00.00 på nätterna än på bästa barnvänliga sändningstid enligt mig.

Men en traumatisk upplevelse som skrämde mig under en lång tid var en HLR-Övning i 3:e klass. Jag var tio år, jag och morsan satt hemma en vardagkväll och tittade på tv, hon tycker då att det är lämpligt att kolla på ett debattprogram där ämnet var brandolyckor. Den brännskadade brandmannen Lasse från göteborg är självklart frontfigur och de barn som har sett "Lasse", glömmer inte det ansiktet.



Dagen därpå har våran fröken släpat in en övningsdocka i klassrummet med det äckligaste "ansikte" en tioårig grabb kunde tänka sig, blek och vidrig "hud". Hon la den på golvet och kallade dit alla och bad oss sätta oss i en ring. Min första tanke när jag såg dockan: "är det inte Lasse som ligger där?, nääää inte kan dom väl..eller?" strunt samma tänker jag och samlar åt mig några grabbar i klassen som även dom var övertygade om att detta kan vara nån sorts brottnings-docka.
Vi kastade oss över den på momangen, gjorde livsfarliga grepp, "body slams" och slog på den. "Detta är inte någon brottnings-docka!" vrålade fröken och tog oss hårt i armen. Den var svindyr tydligen, lätt för en tioåring att fatta att det var en "super-avancerad-HLR-docka".


Hallå vidrig.

Hur som helst, Fröken talar då om att det skall göras hjärt och lungräddning på den där hemska dockan. För sakta ner sitt ansikte och börjar "hångla" av dockan samtidigt som hon blåser. Nu börjar det vända sig i magen på lille David, Fröken talar om hur allt går till och att samtliga skall göra detta. Jag hade verkligen inga planer på å köra ner mitt ansikte mot den där hemska saken. Slå möjligtvis men inte pussa å hångla som fröken såg ut att göra.

Några ungar blåser och verkar helt oberörda, turen kommer till mig och jag säger då att jag vill vänta. Ok, säger fröken och tar nästa unge.
Resten av ungarna som sitter där kör färdigt och nu är det bara jag och en tjej kvar, det skall tilläggas att tjejen inte är helt hundra om man säger så. Hon tycker detta verkar skitskoj och skrattar oavbrutet, jag däremot sitter med gråten i halsen.
Tjejen lutar sig över, sätter munnen till dockan och skall blåsa ut en jävla salva luft, hon får samtidigt sitt 334:e skrattanfall och sprutar istället ut 1 liter snor ur näsan, *Splatsch!* rakt över munnen på dockan. 
Där sitter hon nu och gapskrattar med resten av klassen, snoret hänger likt golden gate bron ner i dockans mun. Fröken plockar fram en servette, torkar av dockan nonchalant och säger: "David nu är det bara du kvar."


Blåsa?

Jag börjar naturligtvis störtlipa, men till slut lyckades jag fjäska mig ur övningen. Det stora traumat kom efteråt när jag kom hem. Jag kunde inte äta ost på flera månader för det påminde mig så mycket om den där vidriga dockans "hud". Och det faktumet att jag skulle ha skivor av brandmans-Lasse på mackan. Nu efter drygt 20år är ost något av det godaste jag vet, men det har varit en svår tid för mig fram tills nu. 

Tro mig, jag vet att du inte vill vara nära mig vid en stroke, för jag kan inte hjälpa dig tyvärr.